Ett land har en armè. Sin egen eller någon annans.Mao Zedong

Ryssland genomför just nu ett invasionskrig i Europa som många trodde var otänkbart i modern tid. Samtidigt pågår ett krig i Mellanöstern, och världens stormakter som USA och Kina är involverade i en alltmer intensiv handelskonflikt.

Dessa parallella kriser understryker det akuta behovet av att stärka vårt civil- och totalförsvar för att möta hoten vi står inför. Det globala säkerhetsläget är mer osäkert än på decennier, och vi måste agera nu för att säkerställa att vår krisberedskap och motståndskraft är rustad för både dagens och framtidens utmaningar.

I denna text delar jag med mig av centrala insikter kring civil- och totalförsvaret, baserat på de föreläsningar, utbildningar och övningar som jag genomför inom Apologic AB. Upplägget täcker historiska perspektiv, dagens förändrade säkerhetsläge, hybridkrigföring samt de svenska aktörerna inom totalförsvaret. Syftet är att snabbt kunna återkomma till materialet och fördjupa kunskapen i totalförsvarets funktion och mål, både i fred och kris. Avslutningsvis finns en sammansytälld referenslista.

”När världen förändras snabbt och oförutsägbart, är det inte alltid den starkaste eller mest intelligenta som överlever, utan den som är mest anpassningsbar till förändring”.

Detta citat, ofta tillskrivet Charles Darwin, fångar essensen av vår tid. Det är en påminnelse om att vår förmåga att anpassa oss, att lära från våra misstag och att förändra oss i takt med omvärlden, är avgörande för vår överlevnad.

Sverige har historiskt sett i perioder haft ett mycket starkt och välutvecklat totalförsvar. Under kalla krigets dagar var totalförsvaret en central del av landets säkerhetspolitik, och varje del av samhället hade en roll att spela i försvaret av nationen. Detta var en tid då hela befolkningen förväntades vara beredd på att försvara landet, och infrastrukturen var anpassad för att klara av allt från militära hot till civila kriser. Den robusta strukturen fanns där för att möta varje tänkbart scenario.

Men med tiden kom förändringar. När det kalla kriget tog slut och hotbilden ändrades, avvecklades stora delar av detta omfattande försvarssystem. Totalförsvaret, som en gång var så djupt rotat i den svenska folksjälen, hamnade i bakgrunden.

Nu står vi återigen inför en tid då behovet av ett starkt totalförsvar har blivit uppenbart. Pandemin, kriget i Ukraina och Sveriges beslut att ansöka om medlemskap i Nato har påmint oss om att säkerhet och försvar är något vi aldrig får ta för givet. Vi befinner oss i en ny verklighet där vi måste anpassa oss och bygga vidare på de lärdomar historien har gett oss.

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Kriget kan komma – också till oss.” Pål Jonsson, Folk och Försvar 2024

Genom att förstå hur Sverige historiskt har utvecklat och underhållit sitt totalförsvar, kan vi bättre förbereda oss för framtiden. Det är en berättelse om återupptäckt, om att förena gammal visdom med moderna insikter, och om att stå starka i en värld där förändring är den enda konstanten. Med Darwins ord som vägledning, utforskar vi hur vi genom anpassning och förnyelse kan säkerställa att Sverige förblir starkt och tryggt, oavsett vilka utmaningar som väntar.

Totalförsvaret – En historisk tillbakablick

Totalförsvaret är ett koncept djupt rotat i den svenska samhällsstrukturen, ett system som under århundraden har formats och omformats för att möta de säkerhetspolitiska utmaningar landet stått inför. Från den tidiga 1900-talets införande av allmän värnplikt, till andra världskrigets mobilisering av hela samhället, och vidare genom kalla krigets kalla realiteter – Sveriges totalförsvar har genomgått stora förändringar. Detta kapitel ger en historisk överblick av hur totalförsvaret har utvecklats, från dess uppbyggnad till nedmontering och den senaste tidens återuppbyggnad.

År 1901 markerade ett avgörande ögonblick i Sveriges försvarspolitik med införandet av allmän värnplikt. Detta innebar att de gamla indelningsverkens torparsoldater ersattes av en värnpliktig armé, vilket inte bara ökade Sveriges militära kapacitet, utan också knöt försvarsfrågan närmare folket. Varje medborgare blev en del av landets försvar genom slagordet

“En man – en röst – ett gevär”

som symboliserade den nya samhällsordningen där medborgarnas politiska rättigheter och försvarsskyldigheter gick hand i hand. Värnplikten lade grunden för det moderna svenska totalförsvaret och förankrade försvarstanken djupt i det svenska samhället.

Sverige förblev neutralt under första världskriget (1914–1918), men kriget hade ändå en djupgående påverkan på landet. Bondetåget 1914, där över 30 000 bönder marscherade till Stockholm för att uttrycka sitt stöd för en starkare försvarsmakt, illustrerade det starka folkliga engagemanget i försvarsfrågan. Civilsamhällets roll blev också tydlig genom Pansarbåtsinsamlingen 1912, där det svenska folket samlade in betydande medel för att bygga pansarbåtar åt flottan. Dessa initiativ underströk befolkningens vilja och ansvarstagande för landets säkerhet, även i fredstid.

Under andra världskriget (1939–1945) höll Sverige återigen fast vid sin neutralitet, men hotet från omvärlden gjorde att begreppet totalförsvar fick ett starkt genomslag. Totalförsvarskonceptet innebar att hela samhället mobiliserades, där både civila och militära resurser samverkade för att skydda landet. Detta inkluderade befolkningsskydd, civilförsvar och en betydande militär beredskap. Krigets press ledde till en kraftig ökning av försvarsanslagen och en mobilisering av resurser som aldrig tidigare skådats i svensk historia. Totalförsvaret blev en integrerad del av den svenska identiteten, och landet organiserades för att snabbt kunna övergå från fred till krig.

Efter andra världskriget präglades Sveriges försvarspolitik av kalla krigets spänningar. Försvarsbeslutet 1948 introducerade brigadsystemet och civilbefälhavare, vilket stärkte samordningen mellan civilt och militärt försvar. Sverige investerade tungt i befolkningsskydd, byggde skyddsrum och utvecklade ett starkt psykologiskt försvar. Kärnvapenhotet och risken för en invasion från öst gjorde att Sverige upprätthöll en hög beredskap under hela kalla kriget. Under 1980-talet genomgick det civila försvaret en omorganisation, där begrepp som befolkningsskydd och räddningstjänst infördes, och nya myndigheter som Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) skapades för att leda och samordna beredskapsarbetet.

Med kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning minskade de upplevda militära hoten, vilket ledde till en omfattande nedmontering av det svenska totalförsvaret. Försvarsbesluten 1996 och 2000 omformade Sveriges försvar från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, vilket innebar att stora delar av totalförsvaret avvecklades eller pausades. Fokus flyttades till internationella insatser och mycket av den infrastruktur som byggts upp under kalla kriget avvecklades. Detta ledde till en period av reducerad försvarsförmåga och minskat fokus på nationellt försvar.

År 2014 markerade en dramatisk förändring i Europas säkerhetsläge när Ryssland annekterade Krimhalvön. Denna händelse förändrade Sveriges syn på säkerhet och försvar och ledde till att landet åter började stärka sitt totalförsvar. Samma år gick Sverige med i Natos Enhanced Opportunity Partnership (EOP), vilket stärkte de militära och säkerhetspolitiska banden med alliansen.

Försvarsbeslutet 2015 innebar en återgång till totalförsvarsplanering, med ökad operativ försvarsförmåga i fokus. Detta ledde till en ökad försvarsbudget, återinförd värnplikt, och en intensifierad försvarsplanering. Bland annat genomfördes den största militära övningen sedan 1993, Aurora 17, och Gotlands regemente återupprättades som en del av dessa satsningar.

Den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 innebar en dramatisk förändring i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Efter en lång period av militär alliansfrihet beslutade Sverige och Finland att ansöka om medlemskap i Nato, vilket markerade ett historiskt skifte i svensk försvarspolitik. Detta beslut och dagens NATO medlemskap tillsammans med en allt starkare återuppbyggnad av totalförsvaret, visar att Sverige återigen behöver anpassa sig till det förändra omvärldsläget och nya hotbilder för att säkerställa sin framtid i en föränderlig värld.

Nya hot? Dagens säkerhetsläge

I en värld som förändras snabbt står Sverige inför nya och komplexa hot. Totalförsvar har blivit en nödvändig strategi för att säkra landets eller som Försvarsmakten tydligt utrycker det

”vår rätt och frihet att själva välja”

och skydd mot inte bara militära hot, utan även cyberattacker, informationskrig, klimatförändringar och resursbrist. I dagens säkerhetsläge är det avgörande att både det militära och civila försvaret samarbetar för att skydda Sverige från både direkta och indirekta hot.

Den globala ordningen står inför omvälvande förändringar som bland annat drivs av följande sex centrala faktorer. Dessa förändringar påverkar både Sveriges inhemska och internationella säkerhet och formar behovet av ett robust totalförsvar. Genom att förstå och anpassa sig till dessa förändringar kan Sverige bättre möta framtida utmaningar:

1.    Klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald

Klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald utgör några av de mest betydande hoten mot både den globala säkerheten och den socioekonomiska stabiliteten. Effekterna av dessa förändringar går långt bortom miljöförstöring och påverkar även mänskliga samhällen genom att skapa obalanser i resurstillgångar, migration och konflikter. Det ökade antalet extremväderhändelser, såsom värmeböljor, översvämningar och torka, har orsakat stora skador på jordbruk, infrastruktur och samhällens hälsa, vilket i sin tur förvärrar sociala oroligheter och bidrar till att utlösa migration från klimatkänsliga regioner.

Förlusten av biologisk mångfald påverkar stabiliteten i ekosystem som är avgörande för livsviktiga tjänster såsom pollinering, vattenrening och reglering av klimatet. Exempelvis kan förlusten av marina ekosystem som korallrev, som skyddar mot erosion och stormar, hota livsmedelsförsörjningen för kustsamhällen. På global nivå påverkar denna förlust både de rika och fattiga länderna genom minskad biologisk mångfald, vilket i sin tur driver på ekonomiska och sociala klyftor, samt bidrar till konflikter om resurser.

Hur detta påverkar Sverige

För Sverige innebär klimatförändringarna inte bara ökade risker för naturkatastrofer, såsom översvämningar och skogsbränder, men även hot mot den globala stabiliteten som kan påverka Sverige indirekt. När klimatrelaterade konflikter uppstår i andra regioner kan det skapa migrationstryck och försörjningsproblem som påverkar Sveriges ekonomi och säkerhet.

2.    Resursbrist som driver instabilitet

Resursbrist, särskilt bristen på vatten, energi och mat, är en avgörande faktor som driver instabilitet på internationell nivå. När dessa resurser blir alltmer knappa ökar konkurrensen mellan nationer och regioner, vilket i sin tur leder till konflikter och migration. Klimatförändringarna har förvärrat denna situation genom att påverka tillgången till naturresurser, särskilt i utvecklingsländer. De mest utsatta regionerna drabbas hårt av vattenbrist och matosäkerhet, vilket driver på inhemska oroligheter och sociala konflikter.

Tillgången på strategiska mineraler som litium och kobolt, kritiska för teknologisk utveckling och försvarsindustri, har blivit ett alltmer geopolitiserat område. Länder som Kina och USA strävar efter att säkra tillgången till dessa resurser, vilket skapar globala maktspel. Utvinningen av dessa mineraler sker ofta i politiskt instabila regioner, där kampen om kontrollen över resurser ytterligare destabiliserar situationen.

Hur detta påverkar Sverige

Sverige är starkt beroende av global handel för tillgång till energi och mineraler. Resursbrist på global nivå kan skapa störningar i Sveriges import- och exportflöden, vilket i sin tur hotar den nationella säkerheten. För att möta detta hot måste Sverige stärka sin försörjningsberedskap genom att säkra tillgången till strategiska resurser såsom sällsynta jordartsmetaller och energi, och genom att minska sitt beroende av globala leveranskedjor.

3.    Den digitala revolutionen och Emerging and Disruptive Technologies (EDT)

Den digitala revolutionen har på djupgående sätt förändrat både militär och civil verksamhet. Emerging and Disruptive Technologies (EDT), såsom artificiell intelligens (AI), kvantteknologi och autonom robotik, har potential att radikalt omforma globala säkerhetsdynamiker. AI har förbättrat precisionen inom övervakning och beslutsfattande, medan kvantteknologi utmanar traditionella krypteringsmetoder och möjliggör cyberattacker på en helt ny nivå.

Samtidigt som dessa teknologier erbjuder betydande fördelar för försvars- och säkerhetssektorn, skapar de också nya sårbarheter. Cyberattacker, utförda av både stater och icke-statliga aktörer, kan slå ut kritisk infrastruktur och lamslå viktiga samhällsfunktioner. Desinformation och manipulation av informationsflöden är exempel på hur teknologiska framsteg kan användas för att destabilisera samhällen och undergräva demokratiska processer.

Ett exempel på detta är cyberattacken mot Colonial Pipeline i USA 2021, där en ransomware-attack stängde av en stor del av USA östkusts bränsleförsörjning. Attacken orsakade stor ekonomisk skada och blottlade de sårbarheter som finns i kritiska infrastrukturer.

Hur detta påverkar Sverige

Sverige står inför stora utmaningar relaterade till EDT och digitala hot. Cyberattacker, som attacken mot Transportstyrelsen, har visat hur sårbart landet är för digitala angrepp. För att möta denna växande risk måste Sverige investera i att utveckla en robust cybersäkerhetsinfrastruktur och stärka sin motståndskraft mot cyberhot, särskilt inom kritisk infrastruktur och försvarssektorn.

4.    Geopolitisk och ekonomisk polarisering

Den globala politiska och ekonomiska ordningen har under senare år blivit alltmer polariserad. Handelskrig, sanktioner och en ökande ekonomisk nationalism har bidragit till en fragmentering av globala samarbeten, vilket i sin tur skapar nya säkerhetsutmaningar. BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) har framträtt som en allt starkare maktfaktor och arbetar för att minska sitt beroende av västliga institutioner genom att utveckla egna ekonomiska system.

Denna ekonomiska polarisering påverkar globala marknader och försörjningskedjor, vilket i sin tur ökar sårbarheten för länder som är beroende av internationell handel. Sanktioner och handelsrestriktioner mellan stormakter som USA och Kina har redan påverkat tillgången till teknologi och strategiska resurser, vilket tvingar andra nationer att navigera i en alltmer komplicerad geopolitisk miljö.

Ett aktuellt exempel är handelskriget mellan USA och Kina, där båda länderna infört tullar och sanktioner mot varandras export. Denna polarisering påverkar hela den globala ekonomin och har särskilt drabbat teknologisektorn, vilket har lett till störningar i försörjningskedjorna

Hur detta påverkar Sverige

För Sverige, som är starkt beroende av internationell handel, innebär den ökade polariseringen en stor utmaning. Sanktioner och störningar i globala försörjningskedjor kan ha negativa effekter på den svenska ekonomin, särskilt inom högteknologiska sektorer. För att hantera dessa utmaningar måste Sverige balansera sina ekonomiska och politiska allianser, samtidigt som man minskar beroendet av instabila marknader.

5.    Mänskliga nätverk och förstärkt makt

Globalisering och digitalisering har möjliggjort att mänskliga nätverk snabbt kan organisera sig och påverka internationella händelser på ett sätt som tidigare var otänkbart. Genom sociala medier och aktivism kan individer och grupper mobilisera och förstärka sina röster, vilket både kan stödja demokratiska rörelser och skapa oordning genom spridning av desinformation och polariserande innehåll.

I detta sammanhang har extremistgrupper och icke-statliga aktörer utnyttjat den digitala arenan för att främja sina egna agendor och orsaka kaos. Denna utveckling har lett till en ökad betydelse av kognitiv krigföring, där kampen om informationskontroll och opinionens narrativ blir centrala.

Ett aktuellt exempel på hur mänskliga nätverk och förstärkt makt kan påverka Sveriges säkerhet är de uppmärksammade koranbränningarna. Dessa handlingar har spridits snabbt över sociala medier och genererat starka reaktioner internationellt, framförallt i muslimska länder. Det har lett till diplomatisk kritik, hot om bojkott och ökade säkerhetshot mot Sverige. Extremistiska grupper och främmande makter har utnyttjat dessa händelser för att förstärka konfliktnarrativ och underblåsa hat, vilket gör att den svenska regeringen tvingas hantera både inhemska och internationella säkerhetskonsekvenser.

Koranbränningarna visar också på sårbarheten i ett digitaliserat samhälle där händelser snabbt kan exploateras för att uppvigla våldsamma protester och ge bränsle åt desinformationskampanjer. Detta understryker vikten av att förstå och bemöta hur mänskliga nätverk använder digitala plattformar för att förstärka sina budskap och påverka allmän opinion, särskilt i en global kontext där olika kulturer och religioner reagerar kraftigt på symboliska handlingar.

Hur detta påverkar Sverige

Sverige har redan drabbats av kognitiva krigsföringsmetoder, som exemplifieras av desinformationskampanjer under politiska val och internationella kriser. För att bemöta dessa hot måste Sverige utveckla strategier som stärker motståndskraften mot informationspåverkan och förbättrar förmågan att hantera spridningen av falska nyheter och manipulation av allmän opinion.

6.    Kampen om jordens “allmänningar” ökar

Den globala kampen om gemensamma resurser som vatten, luft, rymden och cyberspace blir alltmer intensiv. Länder strävar efter att säkra tillgången till dessa resurser för att stärka sina ekonomiska och militära kapaciteter. Rymden har blivit en ny arena för både kommersiella och militära intressen, där aktörer som SpaceX och Blue Origin tävlar om att utveckla rymdteknologi och satellitbaserade tjänster.

Kontrollen över dessa gemensamma resurser skapar spänningar mellan länder och privata aktörer. Rymden är avgörande för kommunikation, navigering och övervakning, och militära aktiviteter i detta område ökar risken för konflikter.

Hur detta påverkar Sverige

För Sverige, som är beroende av satellitbaserad övervakning och kommunikation, blir det allt viktigare att skydda sina intressen i rymden. Landets försvarsstrategi måste inkludera åtgärder för att säkra kritisk infrastruktur och förhindra manipulation eller sabotage av satellitsystem. Samtidigt strategier för att säkerställa att Sverige är skyddat mot växande rymdrelaterade hot, både vad gäller militära och civila tillgångar i denna alltmer konkurrensutsatta arena. Samtidigt måste landet bidra till internationella samarbeten för att reglera användningen av rymden och andra “allmänningar” som vatten och luft, för att undvika att dessa resurser blir källor till konflikter.

---

Hybridkrigföring och gråzon

I dagens säkerhetspolitiska landskap blir det allt svårare att definiera när ett krig faktiskt pågår, och gränsen mellan fred och krig blir mer diffus. Den traditionella uppdelningen mellan militära angrepp och fredliga diplomatiska processer har förlorat sin skarpa definition, och moderna konflikter tenderar att utspela sig i ett mellanläge, ofta kallat “gråzonen.” I denna zon kan stater och icke-statliga aktörer utmana varandras suveränitet utan att formellt utlösa konventionella krigshandlingar. Gråzonen har blivit ett verktyg för maktprojektion, där strategiska vinster kan uppnås utan att provocera fram en militär motreaktion. För totalförsvaret är förståelsen av hybridkrigföring och gråzonsoperationer avgörande, eftersom hot i denna form är svåra att identifiera och bekämpa inom ramen för traditionella försvarsmekanismer.

Hybridkrigföring och gråzon

Hybridkrigföring är en modern form av konflikt där en aktör använder en kombination av militära och icke-militära medel för att uppnå strategiska mål utan att formellt utlysa krig. Denna form av krigföring utmanar traditionella säkerhetsstrukturer genom att blanda konventionella metoder med asymmetriska angrepp som cyberattacker, desinformation, ekonomiska påtryckningar och sabotage. Ett centralt kännetecken för hybridkrigföring är användningen av “gråzonen” – ett område mellan fred och krig där angreppen är svåra att klassificera enligt internationell rätt. Syftet med hybridkrigföring är ofta att underminera ett lands politiska stabilitet, splittra dess samhälle och försvaga dess försvar, utan att överskrida tröskeln för vad som skulle betraktas som ett öppet angrepp.

Gråzonen är det utrymme där konflikter sker under radarn för konventionellt krig. Aktörer kan använda medel som informationspåverkan, cyberattacker och ekonomisk destabilisering för att påverka motståndaren utan att provocera fram en militär respons. Denna metod gör det möjligt för en angripare att verka aggressivt och orsaka skada, samtidigt som det är svårt att tillskriva ansvaret för handlingarna eller att legitimt använda militära motåtgärder. Konflikter i gråzonen är komplexa, och de involverar ofta en mix av statliga och icke-statliga aktörer, vilket försvårar det nationella försvarets responskapacitet.

Exempel på Hybridkrigföring: Ryssland och Ukraina

Ett tydligt exempel på hybridkrigföring är Rysslands annektering av Krimhalvön 2014. Genom en kombination av traditionella militära operationer och icke-militära metoder som cyberattacker, desinformationskampanjer och användandet av irreguljära styrkor, inklusive “gröna män” utan identifierbara insignier, kunde Ryssland uppnå sina mål utan att utlösa en formell krigsförklaring. Ukrainas och omvärldens svar försvårades av den osäkerhet som skapades i gråzonen, där Rysslands agerande inte formellt passerade gränsen för ett konventionellt krig, vilket försvårade möjligheten att mobilisera ett enat och kraftfullt internationellt svar.

---

Varför är civil och totalförsvar viktigt idag?

Många har sagt det före mig, men låt mig göra det med ämbetets kraft. Mindre inlindat, och med en osminkad tydlighet: Det kan bli krig i Sverige. Carl-Oskar Bohlin Folk & Försvar 2024

I en tid där stater söker undvika öppen militär konfrontation med stormakter och internationella koalitioner, erbjuder hybridkrigföring ett effektivt medel för att utöva strategisk påverkan utan att riskera fullskaligt krig. Dessa former av krigföring utnyttjar sårbarheter i motståndarens civila, politiska och ekonomiska strukturer, vilket gör dem särskilt svåra att bekämpa.

För Sverige, som en del av det globala säkerhetssamhället, är hotet från hybridkrigföring särskilt påtagligt. Sveriges totalförsvar är anpassat för att hantera traditionella militära hot, men hybridkrigföring utmanar denna modell genom att verka i det civila samhället och på områden som cyberförsvar, infrastruktur och informationsflöden. Genom att undergräva dessa system kan en angripare försvaga nationens stabilitet och försvarsförmåga utan att formellt gå till krig.

Totalförsvarets roll i gråzon

Totalförsvaret, som kombinerar civilt och militärt försvar, spelar en central roll i Sveriges förmåga att stå emot hybridkrigföring och gråzonsoperationer. Totalförsvarets breda spektrum av aktörer – från sjukvård och infrastruktur till informationssäkerhet och näringsliv – måste vara förberedda på att hantera cyberattacker, informationspåverkan och sabotage. Ett exempel på denna typ av hot är de alltmer frekventa cyberattackerna mot svenska myndigheter och företag, som skapar betydande störningar i samhällsviktiga funktioner utan att utlösa ett formellt krigstillstånd.

För att stärka motståndskraften mot dessa hot krävs en helhetssyn på säkerhet, där totalförsvarets civila och militära delar samverkar för att bygga upp robusta strukturer som kan hantera hybridangrepp. Cyberförsvar, informationssäkerhet och psykologiskt försvar är viktiga komponenter i denna helhetsstrategi. Genom att öka medvetenheten om sårbarheter och stärka kapaciteten att snabbt återhämta sig från angrepp, kan Sverige skapa en starkare grund för att hantera hybridkrigföringens växande hot.

Sammanfattning

Hybridkrigföring och gråzonsoperationer har blivit en central utmaning för moderna säkerhetssystem. Genom att agera i en gråzon mellan krig och fred kan angripare orsaka stor skada utan att utlösa traditionella militära motåtgärder. För Sverige, liksom för många andra nationer, är det avgörande att utveckla en integrerad försvarsstrategi som kan möta dessa typer av hot. Totalförsvaret, med sin breda kombination av civila och militära resurser, erbjuder en flexibel och anpassningsbar modell som kan motstå och återhämta sig från hybridangrepp. Det är genom denna samverkan och förmåga att hantera både konventionella och okonventionella hot som Sverige kan säkerställa sin framtida säkerhet i en allt mer komplex värld.

---

Erfarenheter från Ukraina

När vi reflekterar över hur Sverige kan bygga sitt totalförsvar, finns det mycket att lära av Ukrainas erfarenheter i samband med Rysslands invasion. Ukraina har visat att en helhetssyn, där hela samhället bidrar till försvaret, är avgörande för att upprätthålla både militär och civil motståndskraft. Enligt utvärderingsrapporter exempelvis MSB-rapporten

“Building resilience for the future – Lessons from Ukraine”

kan följande nyckellektioner appliceras på Sveriges totalförsvarsplanering:

1. Helhetssyn och samarbete mellan olika aktörer: Ukrainas samhällsmotståndskraft bygger på nära samarbete mellan staten, civilsamhället och privata aktörer. Sverige kan dra lärdomar genom att ytterligare stärka samordningen mellan myndigheter och civila aktörer för att skapa en enad front i kristider. Detta inkluderar att involvera privata företag och frivilligorganisationer i totalförsvarets strukturer.
2. Strategisk kommunikation: Ukrainas användning av strategisk kommunikation, inklusive motverkan av desinformationskampanjer, har varit central för att upprätthålla folkets vilja att försvara landet. För Sverige är det viktigt att utveckla en effektiv kommunikationsstrategi som inte bara sprider korrekt information, utan också mobiliserar och stärker befolkningens motståndskraft mot hot och påverkansoperationer.
3. Cyberförsvar och teknisk resiliens: Ukraina har ständigt utsatts för cyberattacker som en del av Rysslands hybridkrigföring. Detta har lett till ökade investeringar i cybersäkerhet och internationellt samarbete. Sverige bör ytterligare förstärka sitt cyberförsvar genom att fokusera på såväl nationell kompetensutveckling som internationella samarbeten inom cybersäkerhet.
4. Engagera civilsamhället och frivilliga: En stark civil försvarsvilja och engagemang från frivilliga är en av Ukrainas största tillgångar. I Sverige skulle en liknande mobilisering av civilsamhället, inklusive utbildning och frivillig insatsberedskap, bidra till att stärka landets totalförsvar och förmåga att hantera kriser.
5. Modern räddningstjänst och civil beredskap: Ukrainas räddningstjänst har fungerat som en buffertkapacitet i kristider, ofta under extremt svåra omständigheter. Sverige kan investera i att modernisera sina räddningstjänster och skapa bättre förutsättningar för att dessa tjänster kan operera under stressiga och komplexa krisförhållanden.
6. Skydd av kritisk infrastruktur och kulturella tillgångar: Ukraina har visat hur viktigt det är att skydda både fysisk och kulturell infrastruktur under konflikt. Sveriges förmåga att skydda sina samhällsviktiga funktioner, som energiförsörjning, transport och digitala system, samt kulturella tillgångar är en viktig del av totalförsvaret.

Genom att integrera dessa lärdomar från Ukrainas totalförsvar och anpassa dem till den svenska kontexten kan vi stärka Sveriges motståndskraft mot framtida hot.

Sammanfattning

I takt med att den globala säkerhetsmiljön förändras snabbt står Sverige inför en bred och komplex hotbild, där traditionella militära hot kompletteras av mer subtila och asymmetriska former av krigföring, såsom hybridkrigföring och operationer i den så kallade gråzonen. Dessa hotbilder kräver en robust och flexibel försvarsstrategi. Totalförsvaret är idag mer relevant än någonsin, då det kombinerar militärt och civilt försvar för att skydda landet mot en bred palett av utmaningar som sträcker sig från cyberangrepp och klimatförändringar till resursbrist.

1. Klimatförändringar och biologisk mångfald Klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald är ett existentiellt hot, inte bara för ekosystem utan även för den globala stabiliteten. Dessa faktorer driver migration, resursbrist och potentiellt konflikter som indirekt kan påverka Sveriges säkerhet genom exempelvis ökad migration och försörjningssvårigheter.
2. Resursbrist och internationell instabilitet Konkurrensen om naturresurser, såsom vatten, energi och kritiska mineraler, förvärras i takt med att klimatförändringar fördjupas. Sverige, som är beroende av global handel för sin energiförsörjning och tillgång till strategiska mineraler, måste stärka sin försörjningsberedskap och minska beroendet av instabila leveranskedjor.
3. Digitala hot och Emerging Disruptive Technologies (EDTs) Den digitala revolutionen och framväxten av ny teknik som artificiell intelligens, kvantteknologi och robotik förändrar snabbt både det militära och civila landskapet. Cyberattacker och informationspåverkan kan lamslå kritiska infrastrukturer, vilket gör investeringar i cybersäkerhet avgörande för Sveriges försvar.
4. Geopolitisk och ekonomisk polarisering Fragmenteringen av den globala ekonomiska och politiska ordningen skapar ytterligare säkerhetsutmaningar för Sverige. Handelskonflikter och sanktioner kan störa viktiga försörjningskedjor och hota den svenska ekonomin, särskilt inom teknologisektorn.
5. Kognitiv krigföring och mänskliga nätverk Digitaliseringen möjliggör snabb mobilisering och påverkan på samhället genom mänskliga nätverk, vilket kan skapa instabilitet och osäkerhet. Extremistiska grupper och fientliga stater använder sig av desinformation och manipulation av informationsflöden för att skapa splittring och osäkerhet i samhället.

Sammanfattningsvis står Sverige inför en rad nya och komplexa hot som kräver ett totalförsvar som är anpassat för både konventionella och okonventionella hot. Genom att kombinera civila och militära resurser kan Sverige stärka sin förmåga att motstå cyberattacker, klimatrelaterade kriser och hybridkrigföring. I en allt mer osäker värld blir det avgörande att Sverige fortsätter att utveckla sin motståndskraft och flexibilitet för att möta framtidens säkerhetsutmaningar.

---

Det svenska krishanteringssystemet i fred, kris och krig

Kapitlet fungerar som en översikt av Sveriges system för krisberedskap och totalförsvar, där det militära och civila försvaret integreras för att möta både interna och externa hot. Här definieras vad krishantering och totalförsvar innebär, vilka aktörer som är involverade och deras specifika roller och ansvar under olika typer av händelser. Genom att förstå hur systemet fungerar i fred, kris och krig kan vi bättre analysera Sveriges beredskap för framtida kriser.

Det svenska krishanteringssystemet

Sveriges krishanteringssystem är utformat för att säkerställa att landet kan hantera kriser på flera nivåer – från lokala incidenter till nationella nödsituationer. Systemet bygger på tre centrala principer: ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen, vilka alla utgör grundpelarna i hur ansvar och åtgärder fördelas mellan olika aktörer.

• Ansvarsprincipen: Den aktör som ansvarar för en viss verksamhet under normala förhållanden har också ansvaret vid kris eller krig. Det innebär att myndigheter och andra aktörer är skyldiga att stärka sin robusthet och förmåga att hantera kriser.
• Likhetsprincipen: Verksamhetens struktur och organisation ska, i den mån det är möjligt, förbli densamma i fred, kris och krig för att bibehålla kontinuitet och effektivitet.
• Närhetsprincipen: Kriser ska hanteras på den nivå där de uppstår, vilket innebär att de lokala och regionala aktörerna är de första som agerar vid kris.

Målsättningar för krisberedskapen

Krisberedskapen i Sverige syftar till att:

• Minska risken för olyckor och kriser som hotar samhällets säkerhet.
• Skydda människors liv och hälsa samt säkra grundläggande demokratiska värden.
• Upprätthålla samhällsviktig verksamhet och begränsa skador på egendom och miljö under krissituationer.

Dessa mål formuleras i flera lagar och propositioner, där krisberedskapen regleras både på central och lokal nivå för att säkerställa ett sammanhållet system för krishantering.

Definition av kris och extraordinär händelse

En kris i fredstid definieras enligt Förordningen (2022:524) om statliga myndigheters beredskap som en situation som:

• Avviker från det normala.
• Drabbar stora delar av samhället eller hotar grundläggande värden.
• Skapar allvarliga störningar i samhällsfunktioner som kräver samordnade och snabba åtgärder.

En extraordinär händelse definieras i Lagen (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskapsom en allvarlig störning som kräver brådskande insatser från kommuner eller regioner.

---

Totalförsvaret

Totalförsvaret är en integrerad del av Sveriges säkerhetspolitik och består av både det civila och militära försvaret. Syftet är att skydda landet mot olika former av hot, både i krig och fred. En viktig aspekt av totalförsvaret är dess förmåga att mobilisera hela samhället, från statliga myndigheter till företag och frivilligorganisationer.

Målet för totalförsvaret är att:

Ha förmåga att försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna vår säkerhet, frihet, självständighet och handlingsfrihet. Verksamhet inom totalförsvaret ska kunna bedrivas enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet.

Det militära försvaret

Försvarsmakten leder det militära försvaret och har som primär uppgift att skydda Sveriges territoriella integritet och att försvara mot väpnade angrepp. Utöver detta deltar Försvarsmakten även i internationella fredsbevarande insatser och samverkar med andra nationer inom olika försvarssamarbeten.

Målet för det militära försvaret är att ha förmåga att:

• Försvara Sverige mot väpnat angrepp,
• Hävda Sveriges territoriella integritet samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i Sverige och utanför svenskt territorium i enlighet med internationell rätt,
• Främja vår säkerhet samt förebygga och hantera konflikter och krig genom att i fredstid genomföra operationer på vårt eget territorium och i närområdet samt delta i internationella fredsfrämjande insatser, och
• Skydda samhället och dess funktionalitet genom att med befintlig förmåga och resurser bistå övriga samhället såväl i fred som vid höjd beredskap.

Det civila försvaret

Det civila försvaret innefattar alla samhällsviktiga funktioner som måste fungera under krig eller kris, såsom sjukvård, transport och energiförsörjning. Statliga myndigheter, kommuner, företag och frivilligorganisationer arbetar tillsammans för att upprätthålla dessa funktioner och säkerställa samhällets motståndskraft.

Målet för det civila försvaret är att:

• Skydda civilbefolkningen.
• Säkerställa samhällsviktig verksamhet.
• Bidra till att stärka motståndskraften mot påtryckningar och stärka försvarsviljan.

Jämförelse mellan krisberedskap och totalförsvar

Både krisberedskap och totalförsvar syftar till att skydda samhället, men de opererar i olika skeden av hot. Krisberedskap är aktiv i fredstid och hanterar främst olyckor och naturkatastrofer, medan totalförsvaret träder i kraft vid höjd beredskap eller krigssituationer.

Stödförhållanden mellan det civila och militära försvaret

I fredstid kan Försvarsmakten stödja civila myndigheter vid större olyckor eller naturkatastrofer. Men i en situation med höjd beredskap förväntas det civila försvaret istället stödja det militära försvaret, exempelvis genom logistik eller sjukvård. Detta skapar en flexibel och anpassningsbar struktur för att hantera olika typer av hot.

Planering och samordning

Planeringen inom krisberedskap sker främst genom risk- och sårbarhetsanalyser, medan totalförsvaret fokuserar på att vara förberedd på alla former av väpnade angrepp. En central del av totalförsvarsplaneringen är att säkerställa robusta och sammanhängande försörjningskedjor som kan motstå påfrestningar under krig.

Sammanfattning

Sveriges krishanteringssystem och totalförsvar är två olika men sammanflätade strukturer som arbetar för att hantera hot mot samhällets stabilitet. Genom att kombinera civila och militära resurser kan systemet mobilisera hela samhället för att säkerställa säkerhet och funktionalitet under kris och krig.

Aktörer i det svenska krishanteringssystemet i fred, kris och krig

Sveriges totalförsvar och krisberedskapssystem involverar en stor mängd aktörer som alla har specifika roller och ansvar. Dessa aktörer inkluderar både civila och militära myndigheter, som tillsammans arbetar för att stärka landets förmåga att hantera kriser och hot, både i fredstid och under höjd beredskap eller krig. Den nya ansvarsfördelningen, som infördes den 1 oktober 2022, syftar till att ytterligare effektivisera och tydliggöra rollerna för dessa aktörer. Detta kapitel ger en överblick av de viktigaste aktörerna inom Sveriges krisberedskap och totalförsvar, samt deras specifika ansvar.

Myndigheters ansvarsfördelning i krisberedskap och totalförsvar

Sedan 2022 har Sverige implementerat en ny struktur för ansvarsfördelning mellan myndigheter inom ramen för regeringens arbete med krisberedskap och totalförsvar. Denna struktur har som mål att tydligt definiera roller och ansvar för olika myndigheter, vilket bidrar till en effektivare samordning och ett mer robust försvarssystem.

Generellt ansvar för myndigheterna

Alla myndigheter under regeringen har ett grundläggande ansvar att förbereda sig för kriser och att bidra till totalförsvaret. Detta ansvar innebär att varje myndighet måste identifiera samhällsviktiga verksamheter inom sitt ansvarsområde, genomföra kontinuerliga risk- och sårbarhetsanalyser (RSA) och arbeta systematiskt med att upprätthålla kontinuiteten i sina verksamheter.

Enligt Förordningen (2022:524) om statliga myndigheters beredskap är alla myndigheter skyldiga att planera för att deras verksamhet ska kunna fortgå, även under kris eller höjd beredskap. Myndigheterna har också ett ansvar att säkerställa att andra aktörer inom deras respektive områden arbetar med samma frågor.

Risk- och sårbarhetsanalyserna sammanställs vartannat år och ger en helhetsbild av hotbilder och sårbarheter inom de olika sektorerna. Detta analysarbete bidrar till att förbättra Sveriges samlade förmåga att möta både fredstida kriser och hot mot landets säkerhet vid höjd beredskap.

Beredskapsansvar på flera nivåer

Ansvarsstrukturen inom krisberedskap och totalförsvar i Sverige är hierarkiskt uppdelad på flera nivåer: från lokal och regional nivå till central statlig nivå. Detta flernivåsystem säkerställer att kriser kan hanteras så nära källan som möjligt, samtidigt som det finns mekanismer för stöd från högre instanser när det behövs.

Krisberedskap

Myndigheterna ska regelbundet genomföra risk- och sårbarhetsanalyser för att identifiera potentiella hot och sårbarheter inom sina verksamhetsområden. Dessa analyser används sedan för att förbättra beredskapen och minska riskerna.

Lagen (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap ger en tydlig juridisk grund för myndigheternas ansvar att förbereda sig inför kriser.

Totalförsvar

Inom ramen för totalförsvaret måste alla myndigheter säkerställa att deras verksamheter kan fortgå även under ett väpnat angrepp. Detta innebär att totalförsvarsplaneringen omfattar åtgärder för att skydda både den civila och militära infrastrukturen.

Myndigheterna har också ansvar för att deras totalförsvarsplaner regelbundet uppdateras och att alla nödvändiga resurser är tillgängliga och kan mobiliseras vid behov. Detta regleras av Lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap.

Beredskapsmyndigheter

Vissa myndigheter har en särskilt viktig roll inom totalförsvaret och krisberedskapen och har därför utsetts till beredskapsmyndigheter. Dessa myndigheter har ett utökat ansvar att säkerställa att deras verksamhet är robust och att de har tillräcklig kapacitet att hantera kriser och hot. Beredskapsmyndigheterna ska dessutom verka för att samordna sina insatser med andra myndigheter och sektorer vid kriser och höjd beredskap.

Beredskapssektorer och sektorsansvariga myndigheter

Den nya strukturen delar in ansvaret för olika samhällsfunktioner i beredskapssektorer, där sektorsansvariga myndigheter har det övergripande ansvaret för att säkerställa att deras respektive sektor är förberedd för kriser. Nedan följer en lista över de viktigaste beredskapssektorerna och deras sektorsansvariga myndigheter:

Beredskapssektor

Sektorsansvarig myndighet

Ekonomisk säkerhet: Försäkringskassan

Elektroniska kommunikationer och post: Post- och telestyrelsen

Energiförsörjning: Statens energimyndighet

Finansiella tjänster: Finansinspektionen

Försörjning av grunddata: Skatteverket

Hälsa, vård och omsorg: Socialstyrelsen

Livsmedelsförsörjning och dricksvatten: Livsmedelsverket

Ordning och säkerhet: Polismyndigheten

Räddningstjänst och skydd av civilbefolkningen: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)

Transporter: Trafikverket

Lista över beredskapsmyndigheter

Följande myndigheter har enligt svensk lagstiftning utsetts till beredskapsmyndigheter. Dessa myndigheter spelar en nyckelroll i att säkerställa Sveriges beredskap inför kriser och höjd beredskap. Några av de mest centrala beredskapsmyndigheterna inkluderar:

Affärsverket Svenska kraftnät

Arbetsförmedlingen

Bolagsverket

Domstolsverket

Ehälsomyndigheten

Energimarknadsinspektionen

Finansinspektionen

Folkhälsomyndigheten

Försäkringskassan

Kriminalvården

Kustbevakningen

Lantmäteriet

Livsmedelsverket

Luftfartsverket

Läkemedelsverket

Länsstyrelserna

Migrationsverket

Myndigheten för digital förvaltning

Myndigheten för psykologiskt försvar

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)

Naturvårdsverket

Pensionsmyndigheten

Polismyndigheten

Post- och telestyrelsen

Riksgäldskontoret

Sjöfartsverket

Skatteverket

Socialstyrelsen

Statens energimyndighet

Statens jordbruksverk

Statens servicecenter

Statens skolverk

Statens veterinärmedicinska anstalt

Strålsäkerhetsmyndigheten

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

Säkerhetspolisen

Trafikverket

Transportstyrelsen

Tullverket

Utbetalningsmyndigheten

Åklagarmyndigheten

Den kompletta listan över beredskapsmyndigheterna regleras av Förordningen (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap.

---

Viktiga myndigheter och deras roller i krisberedskap och totalförsvar

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är en central aktör inom Sveriges krisberedskap och civila försvar. MSB ansvarar för att stödja samhällets beredskap mot olyckor, kriser och andra hot, inklusive samordningen av det civila försvaret. Myndigheten verkar under lagen om civilt försvar och har en nyckelroll i att utveckla och upprätthålla den nationella förmågan att hantera kriser och krigssituationer.

MSB har ett brett mandat som omfattar flera kritiska områden. I en krissituation ska MSB säkerställa att berörda aktörer får möjlighet att samordna sina åtgärder och informationsinsatser. Detta inkluderar samordning av resurser från samhällets olika sektorer samt internationella förstärkningsresurser, vilket regleras av lagen om civilt försvar och förordningen om civilt försvar.

En av MSB centrala uppgifter är att utveckla och stödja arbetet med civilt försvar. Myndigheten ska verka för att aktörerna inom det civila försvaret samordnar sina planeringsinsatser, både inbördes och i förhållande till det militära försvaret. MSB ansvarar också för att utbildning och övningar genomförs inom civilt försvar, och myndigheten ska följa upp och utvärdera samhällets arbete med detta på olika nivåer, från beredskapssektorer till den övergripande samhällsnivån.

En annan viktig uppgift för MSB är att företräda det civila försvaret på central nivå i frågor som rör avvägningen mellan civila och militära behov av samhällets resurser. Detta innebär att MSB spelar en central roll i att balansera resursallokeringen mellan civilt och militärt försvar, en roll som är kritisk för att upprätthålla en sammanhängande och effektiv försvarsstrategi.

MSB verksamhet regleras främst av Lag (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap samt av Förordningen (2008:1002) med instruktion för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Dessa regleringar ger MSB mandat att agera både under normala förhållanden och vid höjd beredskap, och de specificerar myndighetens ansvar för samordning, utbildning och stöd.

Försvarsmakten

Försvarsmakten är en central aktör i Sveriges totalförsvar, med huvudansvar för det militära försvaret. Myndigheten är även en viktig del av krisberedskapen genom sitt stöd till civila myndigheter i händelse av kriser och katastrofer. Försvarsmaktens roll är att försvara Sverige mot väpnat angrepp och att bidra till den nationella säkerheten.

Försvarsmakten ansvarar för att organisera, utbilda och utrusta krigsförband som ska kunna mobiliseras och sättas in vid behov. Detta omfattar både nationella insatser och deltagande i internationella operationer. Försvarsmakten ska också bedriva omvärldsbevakning för att identifiera och analysera potentiella hot mot Sveriges säkerhet, och baserat på detta underlag kan myndigheten ge rekommendationer om höjd beredskap.

En central del av Försvarsmaktens uppdrag är att samordna försvarsplaneringen med andra delar av totalförsvaret, inklusive civila myndigheter. Detta innebär att Försvarsmakten spelar en viktig roll i att säkerställa att det civila och militära försvaret fungerar integrerat och effektivt.

Försvarsmakten har också ansvar enligt IKFN-förordningen (1982:756) som reglerar ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet. Detta innebär att Försvarsmakten har mandat att agera snabbt och effektivt för att försvara Sverige vid plötsliga händelser som kan hota landets suveränitet.

Försvarsmaktens verksamhet regleras av flera lagar och förordningar, däribland Försvarsmaktsförordningen (2007:1266) och IKFN-förordningen (1982:756). Dessa regelverk fastställer myndighetens uppdrag, ansvar och befogenheter, både i fredstid och vid höjd beredskap.

Länsstyrelserna

Länsstyrelserna är statliga myndigheter som verkar på regional nivå och har ett omfattande ansvar inom både krisberedskap och totalförsvar. Varje länsstyrelse leds av en landshövding och är den högsta civila totalförsvarsmyndigheten inom sitt län.

Länsstyrelsernas huvuduppgifter inom krisberedskap och totalförsvar inkluderar att minska samhällets sårbarhet och att säkerställa att risk- och beredskapshänsyn tas i samhällsplaneringen. Länsstyrelserna ansvarar också för att samordna krisberedskapsinsatser mellan olika aktörer inom länet, såsom kommuner, regioner och näringslivet.

En särskilt viktig funktion som länsstyrelserna har är att leda arbetet inom civilområden, som är en organisatorisk indelning av Sverige för att stärka den regionala krisberedskapen och totalförsvaret. Civilområdesansvariga länsstyrelser har ett utökat ansvar för att säkerställa samordning mellan länens aktörer och att upprätthålla en enhetlig inriktning för totalförsvaret vid höjd beredskap.

Länsstyrelserna ska också upprätta och underhålla regionala risk- och sårbarhetsanalyser (RSA) samt årligen rapportera till MSB om kommunernas och regionernas beredskapsförberedelser. Dessa analyser är centrala för att identifiera potentiella hot och för att planera för adekvata åtgärder vid krissituationer.

Förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion samt Lag (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Dessa regelverk definierar länsstyrelsernas ansvar och befogenheter i förhållande till andra aktörer inom krisberedskapssystemet.

Kommuner

Kommunerna har en grundläggande roll inom både krisberedskap och totalförsvar. De ansvarar för en stor del av den samhällsviktiga verksamheten, inklusive räddningstjänst, vatten- och avloppsförsörjning, samt social omsorg. Vid en kris har kommunerna ett geografiskt områdesansvar på lokal nivå.

Kommunernas huvuduppgifter inom krisberedskap omfattar att säkerställa robustheten i den samhällsviktiga verksamheten, att förbereda för och hantera extraordinära händelser, samt att samordna krishanteringsinsatser inom sitt geografiska område. Kommunerna ska också se till att deras förtroendevalda och anställda får den utbildning och övning som krävs för att kunna agera effektivt vid en kris.

En viktig del av kommunernas ansvar är att genomföra risk- och sårbarhetsanalyser (RSA) och att upprätta krisplaner som omfattar alla aspekter av den egna verksamheten. Kommunerna ska också ha en krisledningsnämnd som kan träda i funktion vid behov, och de ska rapportera regelbundet till länsstyrelserna om beredskapsläget.

När det gäller totalförsvaret ska kommunerna vidta de beredskapsförberedelser som krävs för att upprätthålla verksamheten under höjd beredskap och krig. Detta inkluderar att upprätta planer för successiva beredskapshöjningar och att säkerställa att krigsorganisationen kan mobiliseras vid behov.

Kommunernas verksamhet inom krisberedskap och totalförsvar regleras av Lag (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap samt Räddningstjänstlagen (2003:778). Dessa regelverk fastställer kommunernas skyldigheter och ansvar att förbereda och hantera kriser och höjd beredskap.

Regioner

Regionerna spelar en central roll inom krisberedskap och totalförsvar, särskilt inom hälso- och sjukvårdssektorn. Regionerna är ansvariga för att upprätthålla en fungerande sjukvård även under krissituationer och höjd beredskap.

Regionernas huvuduppgifter inom krisberedskap omfattar att säkerställa hälso- och sjukvårdens beredskap, inklusive beredskap för att hantera en stor tillströmning av skadade och sjuka. Regionerna ska också samordna beredskapsinsatser inom hälso- och sjukvården med andra relevanta aktörer, som kommuner, länsstyrelser och MSB.

Regionerna har ansvar för att genomföra risk- och sårbarhetsanalyser inom sitt område och för att utveckla beredskapsplaner som omfattar hela hälso- och sjukvårdens verksamhet. De ska också säkerställa att nödvändiga resurser, som medicinskt material och personal, finns tillgängliga och kan mobiliseras snabbt vid behov.

En annan viktig uppgift för regionerna är att delta i totalförsvarsplaneringen på regional nivå. Detta innebär att regionerna ska samverka med länsstyrelser och andra aktörer för att säkerställa att sjukvården kan upprätthållas även under höjd beredskap och krig.

Regionernas verksamhet inom krisberedskap och totalförsvar regleras av Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) samt Lag (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Dessa regelverk specificerar regionernas skyldigheter att upprätthålla en robust hälso- och sjukvård även under krissituationer och höjd beredskap.

Civilsamhället

Civilsamhället, inklusive ideella organisationer och trossamfund, har en viktig roll inom Sveriges krisberedskap och totalförsvar. Civilsamhället bidrar med resurser, kompetens och engagemang i både fredstida kriser och under höjd beredskap.

Civilsamhällets organisationer, såsom frivilliga försvarsorganisationer och trossamfund, bidrar med specifika kunskaper och resurser som kompletterar det offentliga krisberedskapssystemet. Frivilliga försvarsorganisationer kan till exempel bistå med personal och utrustning för att hantera olyckor och kriser, medan trossamfund kan erbjuda stöd och hjälp till drabbade människor.

Civilsamhället spelar också en roll i att stärka den sociala sammanhållningen och motståndskraften i samhället genom att mobilisera medborgarna och sprida viktig information. Under höjd beredskap kan civilsamhällets organisationer också bidra till totalförsvaret genom att stödja den civila och militära beredskapen på olika sätt.

Civilsamhällets roll i krisberedskap och totalförsvar är reglerad genom olika avtal och överenskommelser med staten, och dessa organisationer kan också regleras genom Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt, som gör det möjligt för staten att ta i anspråk resurser från civilsamhället vid höjd beredskap och krig.

Dessa utökade och detaljerade beskrivningar av varje aktör ska nu ge en djupare förståelse för deras roller, ansvar och den rättsliga ramen inom vilken de opererar, baserat på de uppgifter och den reglering som framkommer i den bifogade PDF-filen och annan relevant lagstiftning.

Näringslivet

Näringslivet har en betydande och central roll i Sveriges totalförsvar framförallt mot dagens komplexa hotbild och samhällsstruktur. En stor del av den samhällsviktiga infrastrukturen ägs eller kontrolleras av privata företag, vilket gör dem till en nödvändig aktör i krishantering och beredskapsplanering. Inkluderandet av näringslivet i totalförsvaret grundar sig på att viktiga funktioner som energiförsörjning, livsmedelsdistribution, transporter och finansiella tjänster tillhandahålls av privata aktörer. Därför krävs ett nära samarbete mellan staten och näringslivet för att säkerställa landets försörjningsberedskap och robusthet under kris och krig.

Enligt svensk lagstiftning är näringslivet skyldigt att delta i totalförsvarsplaneringen på statens begäran. Detta inkluderar inte bara större företag inom energi, kommunikation och transport, utan även mindre aktörer som kan ha en kritisk roll i händelse av en kris. Den tidigare etablerade samverkan med så kallade krigsviktiga företag (K-företag) är en modell som övervägs att återinföras för att stärka samhällets beredskap. Idag sker en utveckling av nya samverkansformer där bland annat det nystartade Näringslivsrådet för totalförsvar och krisberedskap spelar en viktig roll.

Näringslivets förmåga att snabbt anpassa sin produktion och logistik är avgörande för att upprätthålla en stabil försörjningskedja under kriser. Ett tydligt exempel på detta var under Covid-19-pandemin, när företag ställde om produktion för att möta behovet av skyddsutrustning och medicinska resurser. En välfungerande totalförsvarsstruktur kräver ett nära och kontinuerligt samarbete mellan myndigheter och näringsliv. Näringslivsrådet för totalförsvar och krisberedskap, som etablerades 2023, fungerar som en plattform för detta samarbete. Genom rådet kan staten, arbetstagarorganisationer och näringslivsrepresentanter utbyta lägesinformation, identifiera gemensamma utmaningar och stärka sin förmåga att möta framtida kriser.

Näringslivet står inför en rad framtida utmaningar, inte minst inom områden som cybersäkerhet och energiomställning. För att kunna möta dessa utmaningar krävs både en strategisk och operativ planering där privata aktörer tar en aktiv del i totalförsvarsplaneringen. Samtidigt ställs krav på att företag säkerställer en grundläggande robusthet i sina egna verksamheter för att hantera såväl mindre störningar som större krissituationer.

Sammanfattning

Det svenska krishanteringssystemet och totalförsvaret är utformat för att hantera både interna och externa hot, oavsett om det gäller fredstid, kris eller krig. Systemet bygger på integreringen av civila och militära resurser där ansvarsområden är tydligt fördelade mellan aktörer på lokal, regional och nationell nivå.

• Integrering av civilt och militärt försvar: Sveriges krishanteringssystem kombinerar civila och militära resurser för att möta hot i både fredstid, kris och krig.
• Tre principer för krishantering: Ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen styr hur kriser hanteras, med fokus på ansvarsfördelning, kontinuitet och lokalt ansvar.
• Krisberedskapens mål: Syftar till att minska risker, skydda liv och grundläggande värden, samt säkerställa att samhällsviktig verksamhet fungerar under kris och krig.
• Totalförsvarets uppdelning: Det militära försvaret ansvarar för territoriell säkerhet, medan det civila försvaret skyddar samhällsviktig infrastruktur och säkerställer samhällets motståndskraft.
• Samordning och samarbete: Planering och samordning sker mellan civila och militära aktörer genom regelbundna risk- och sårbarhetsanalyser för att säkra beredskap på alla nivåer.

---

Centrala Begrepp och Lagrum

För att förstå Sveriges totalförsvar och krishantering är det avgörande att ha en god förståelse för de centrala begrepp och lagrum som reglerar dessa system. Totalförsvaret är ett komplext nätverk av militära och civila insatser, där både lagstiftning och organisatoriska principer spelar en avgörande roll för att säkerställa att samhället kan stå emot och hantera kriser och hot, vare sig det gäller krig, krigsfara eller fredstidens störningar. Detta kapitel syftar till att förklara viktiga begrepp som höjd beredskap, totalförsvar, krisberedskap, och de speciallagar som träder i kraft vid en krissituation. Genom att belysa dessa centrala begrepp och de lagar som reglerar totalförsvarets funktioner, får vi en djupare förståelse för hur Sverige förbereder sig för och hanterar nationella kriser och hot.

Höjd beredskap

Höjd beredskap är en förhöjd beredskapsnivå som regeringen kan besluta om när Sverige står inför allvarliga hot eller befinner sig i krig. Den omfattar två olika nivåer:

1. Skärpt beredskap – införs när landet står inför ett allvarligt hot, men ännu inte befinner sig i krig. Under denna nivå förbereder samhällets olika delar sig för en möjlig krigssituation genom att aktivera beredskapsplaner och mobilisera resurser.
2. Högsta beredskap – inträder automatiskt när Sverige är i krig, och innebär att hela nationen mobiliseras för att försvara dess säkerhet och integritet.

Dessa nivåer regleras av ett antal viktiga lagar och förordningar, såsom Lag (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap och Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap. Dessa lagar klargör hur beslut om höjd beredskap tas och vilka åtgärder som ska vidtas.

Höjd beredskap kan antingen gälla hela landet eller specifika regioner och kräver att alla samhällsaktörer – från myndigheter till privata företag – förbereder sig för att ställa om sina resurser och sin verksamhet för att kunna verka i en krigsorganisation. Myndigheterna och andra aktörer måste anpassa sina verksamheter i enlighet med de försvarsbehov som föreligger.

Beslutsgrund för höjd beredskap

Enligt 3 § st. 2 i lagen om totalförsvar och höjd beredskap (LTH) kan beslut om höjd beredskap tas under två specifika förutsättningar:

1. Krigsfara – när Sverige står inför en direkt risk för krig.
2. Utomordentliga förhållanden – dessa kan vara resultatet av: Krig utanför Sveriges gränser. Att Sverige tidigare har varit i krig eller krigsfara.

Flera lagar och förordningar stödjer processen kring höjd beredskap och beskriver vilka åtgärder som måste vidtas av olika aktörer i totalförsvaret, inklusive specifika åtgärder på lokal och regional nivå samt särskilda rättigheter och befogenheter för myndigheter.

Vägen från fred till höjd beredskap och olika konfliktskalor för totalförsvarets aktörer

Övergången från fred till höjd beredskap är en dynamisk process som påverkar hela samhället. Den sker stegvis och aktiverar olika åtgärder och förändringar i ansvarsfördelning, beroende på hotbildens allvar och utvecklingen av en potentiell konflikt. Totalförsvaret – både det civila och det militära – samverkar under hela denna process för att hantera krisen.

Fredstida förberedelser och krisberedskap

Under fredstid ligger fokus på att förbereda samhället för potentiella hot genom risk- och sårbarhetsanalyser. Både offentliga och privata aktörer planerar och utbildar sig för att säkerställa att samhällets viktiga funktioner, såsom sjukvård, transport och försörjning, kan fortsätta att fungera även i tider av kris eller krig.

Sektorsansvariga myndigheter, som exempelvis Socialstyrelsen och Energimyndigheten, ansvarar för att säkerställa att respektive samhällssektor är förberedd på att möta eventuella kriser. Kommuner och regioner har också centrala roller inom sitt geografiska område, där de ansvarar för att krishanteringen fungerar enligt krisberedskapslagarna.

Skärpt beredskap

När hotet mot landet ökar och en krigsfara bedöms föreligga, kan regeringen besluta om skärpt beredskap. Detta innebär att både civila och militära aktörer aktiverar sina beredskapsplaner och börjar mobilisera resurser och personal.

• Försvarsmakten börjar med att organisera sina styrkor och förbereder sig för ett eventuellt väpnat angrepp genom att mobilisera personal och materiel.
• Civila myndigheter får ökade befogenheter för att hantera krisen, vilket kan inkludera tillämpningen av ransoneringslagar och fullmaktslagar. Dessa lagar ger myndigheterna möjligheter att förfoga över resurser och införa nödvändiga restriktioner för att skydda befolkningen och förbereda landet för krig.
• Kommuner och regioner tar ett större ansvar för det geografiska områdesansvaret, vilket innebär att de ska samordna samhällsviktig verksamhet och säkerställa att de mest kritiska funktionerna fortsätter att fungera. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) koordinerar insatserna mellan olika aktörer på nationell nivå.

Högsta beredskap

När Sverige befinner sig i direkt krigsfara eller i krig, inträder högsta beredskap, och hela samhället mobiliseras för att skydda landet. Det innebär att totalförsvaret – både det civila och militära – fungerar i full kapacitet och att all personal och alla resurser används för att försvara landet.

• Försvarsmakten kallar in all krigsplacerad personal och använder alla tillgängliga resurser för att skydda Sveriges gränser och territoriella integritet. Civila resurser och personal inom totalförsvaret prioriteras nu för att stödja de militära operationerna, till exempel genom logistik och sjukvård.
• Regeringen får ökade befogenheter genom fullmaktslagarna, vilket kan innebära inskränkningar i medborgarnas friheter för att kunna hantera krigssituationen. Detta kan inkludera exempelvis förfogande av egendom och andra resurser för att säkerställa att försvaret av landet kan upprätthållas.
• Privata företag och näringsliv förväntas anpassa sin verksamhet för att stödja totalförsvaret. Detta kan innebära att produktion omdirigeras till att tillhandahålla nödvändiga varor och tjänster till försvaret.

Aktörernas roller vid höjd beredskap

De olika aktörerna inom totalförsvaret har specifika roller och ansvar som intensifieras och förändras beroende på vilken beredskapsnivå som är aktuell.

• Försvarsmakten ansvarar för det militära försvaret och mobiliserar sina styrkor gradvis beroende på hotbilden, med full mobilisering under högsta beredskap.
• MSB och andra civila myndigheter koordinerar insatserna för att säkerställa att samhällsviktiga funktioner, såsom energi- och vattenförsörjning, transport och sjukvård, fungerar.
• Kommuner och regioner har ett geografiskt områdesansvar, vilket innebär att de säkerställer att civila funktioner fungerar och att de kan ge stöd till Försvarsmakten under en väpnad konflikt.
• Näringslivet spelar en viktig roll genom att anpassa sin verksamhet och sina resurser för att stödja totalförsvarets behov, exempelvis genom produktion av varor och tjänster som är kritiska för försörjningen.

Sammanfattning

Övergången från fred till höjd beredskap är en komplex process som involverar många olika aktörer på alla samhällsnivåer. Totalförsvarets styrka ligger i förmågan att samverka mellan civila och militära aktörer, vilket säkerställer att samhällets viktiga funktioner kan upprätthållas även i tider av kris och krig.

---

Övriga centrala begrepp

Administrativ beredskapinnebär de åtgärder och speciallagar som träder i kraft under krig eller krigsfara, för att säkerställa att samhällets grundläggande funktioner kan upprätthållas.

Genom dessa lagar får myndigheter och kommuner särskilda befogenheter, såsom att ta kontroll över nödvändiga resurser genom förfogandelagar och ransoneringslagar. Förfogandelagen möjliggör exempelvis för staten att förfoga över privata resurser som anses nödvändiga för att upprätthålla totalförsvaret.

Beredskapslarm är ett verktyg för att snabbt varna både allmänheten och myndigheterna vid händelser som krigsfara eller allvarliga kriser som kräver omedelbara åtgärder.

Detta larm innebär att beredskapsplaner aktiveras och att särskilda fullmaktslagar träder i kraft, vilket ger myndigheter och regeringen befogenheter att vidta snabba och avgörande åtgärder för att skydda befolkningen och säkerställa samhällets fortsatta funktion.

Fullmaktslagar är viktiga lagar som träder i kraft vid höjd beredskap och som ger regeringen och myndigheterna omfattande befogenheter att kontrollera resurser och vidta särskilda åtgärder för att hantera krissituationer. Till exempel kan förfogandelagar och ransoneringslagar användas för att säkerställa att livsmedel, energi och andra viktiga varor distribueras till befolkningen på ett kontrollerat och rättvist sätt under krig eller krigsfara.

Totalförsvaret består av både det militära och det civila försvaret, där det militära försvaret leds av Försvarsmakten och har som huvudsaklig uppgift att försvara Sverige mot väpnade angrepp och skydda landets territoriella integritet. Det civila försvaret omfattar de åtgärder som civila myndigheter, företag och organisationer vidtar för att stödja det militära försvaret och för att skydda befolkningen i händelse av krig eller krigsfara. Det civila försvarets roll är särskilt viktigt eftersom det handlar om att upprätthålla samhällsviktiga funktioner, såsom sjukvård, energiförsörjning och transporter under en kris eller konflikt.

Krisberedskap är den samlade förmågan att hantera allvarliga störningar i samhället som inte kan lösas med ordinarie resurser.

Krisberedskapen syftar till att förebygga, motstå och hantera kriser genom noggranna förberedelser och en välfungerande samordning mellan olika aktörer. En del av krisberedskapen är också att genomföra risk- och sårbarhetsanalyser som ger en grund för hur resurser och insatser ska prioriteras.

Krishantering innebär de samlade åtgärder som vidtas för att hantera en kris från dess uppkomst tills dess att samhället kan återgå till normala förhållanden. Detta kräver samverkan mellan ett stort antal aktörer, från statliga myndigheter och kommuner till privata företag och frivilligorganisationer.

Sektorsansvariga myndigheter är statliga myndigheter som har ett särskilt ansvar för beredskapen inom specifika samhällssektorer, till exempel ansvarar Socialstyrelsen för hälso- och sjukvårdsberedskapen och Finansinspektionen för beredskapen inom finansiella tjänster. Dessa myndigheter ska säkerställa att deras respektive områden kan fortsätta att fungera även vid en allvarlig kris eller under höjd beredskap.

Civilplikt är en skyldighet för svenska medborgare att tjänstgöra inom det civila försvaret, exempelvis inom räddningstjänst, sjukvård eller andra kritiska samhällsfunktioner under höjd beredskap. Detta är en viktig del av totalförsvarsplikten som ålägger varje medborgare en plikt att delta i försvaret av landet vid krigsfara eller krig.

Militärregioner och civilområden är geografiska områden inom Sverige där Försvarsmakten respektive länsstyrelserna organiserar och samordnar sina försvarsinsatser på regional nivå. Civilområden leds av länsstyrelser med ett utökat ansvar för samordningen av civila och militära insatser i dessa områden. Samordningen är särskilt viktig i situationer där civila och militära resurser behöver samverka för att skydda samhällets funktioner.

Krisledningsnämnden är en särskild nämnd som kan aktiveras inom kommuner och regioner vid extraordinära händelser. Krisledningsnämnden har befogenhet att fatta beslut som normalt ligger på andra nämnder, vilket ger kommunerna och regionerna större flexibilitet att hantera kriser snabbt och effektivt.

Totalförsvarsplikt innebär att alla svenska medborgare mellan 16 och 70 år är skyldiga att tjänstgöra inom totalförsvaret, både civilt och militärt, under höjd beredskap.

Denna plikt säkerställer att det finns tillräckligt med arbetskraft och resurser för att stödja försvaret av Sverige.

Krishanteringsrådet är en nationell samordningsfunktion som bistår regeringen i att leda och samordna krishantering vid större samhällsstörningar. Det är en viktig del av Sveriges förmåga att hantera allvarliga kriser.

Det Nationella Säkerhetsrådet är ett rådgivande organ som bistår regeringen i frågor som rör nationell säkerhet, inklusive beredskap inför kriser och hot mot rikets säkerhet.

Kansliet för Krishantering är en del av Regeringskansliet och har till uppgift att samordna regeringens arbete med krishantering, och att ge stöd till departement och myndigheter vid större kriser.

Krigsdelegationen träder i funktion vid krig eller krigsfara och tar över riksdagens uppgifter för att säkerställa att beslutsfattandet kan fortgå under krigstid.

Försörjningsberedskap handlar om att säkerställa att Sverige har tillräckliga resurser av kritiska varor som livsmedel, energi och mediciner för att klara sig genom kriser eller krig. Detta är en central del av totalförsvarets kapacitet.

Civilskyddsmekanismen (EU) är ett initiativ från Europeiska unionen som syftar till att underlätta samordning och mobilisering av resurser över nationsgränser vid kriser, vilket gör det möjligt för medlemsstaterna att bistå varandra vid nödsituationer.

Konstitutionell beredskap säkerställer att regeringsformen och annan lagstiftning kan fungera effektivt även under kris- eller krigssituationer, genom att reglera hur beslutsfattandet ska skötas under extrema förhållanden.

Sammanfattning av Viktiga Punkter

• Höjd beredskap och administrativ beredskap är centrala för att säkerställa att samhällets funktioner och försvar kan mobiliseras vid krig eller krigsfara.
• Fullmaktslagar och förfogandelagar ger regeringen och myndigheterna särskilda befogenheter att hantera resurser och kontrollera viktiga samhällsfunktioner under krigstid.
• Totalförsvarsplikten säkerställer att alla svenska medborgare bidrar till försvaret av Sverige, både civilt och militärt, under höjd beredskap.
• Krisberedskap och krishantering är viktiga för att hantera störningar och kriser i fredstid, genom samordning mellan olika aktörer och riskanalyser.
• Försörjningsberedskap och sektorsansvar säkerställer att kritiska samhällsfunktioner som energi, livsmedel och sjukvård kan upprätthållas under kriser och krig.

Organisering och ledning

Ledning och samverkan under kris- och krigsförhållanden i Sverige bygger på en struktur av ansvarsfördelning och samarbete mellan ett brett spektrum av aktörer, från regeringen och riksdagen till lokala kommuner och militära myndigheter. Detta system är inriktat på att säkerställa att olika samhällsfunktioner kan fortsätta fungera även i svåra förhållanden genom att upprätthålla samordning och inriktning på flera nivåer. Centralt för denna struktur är principerna om geografiskt områdesansvar och sektorsansvar, där olika aktörer har tydligt definierade roller. Vidare spelar ordinarie förvaltningsstrukturer en viktig roll i att säkerställa flexibilitet och anpassningsförmåga i krissituationer. Detta kapitel undersöker hur dessa olika komponenter fungerar i praktiken och hur ledningsprinciperna om ansvar, likhet och närhet styr dessa processer.

Geografiskt områdesansvar:

Geografiskt områdesansvar är en central del av det svenska krishanteringssystemet och innebär att det inom varje geografiskt område finns en aktör som ansvarar för inriktning, prioritering och samordning av de tvärsektoriella åtgärder som behövs vid en krissituation. Detta ansvar är uppdelat på tre nivåer: central nivå (regeringen), regional nivå (länsstyrelserna) och lokal nivå (kommunerna). Varje nivå har specifika ansvar, men de arbetar i samverkan för att säkerställa att insatserna är koordinerade och att resurser används effektivt.

På central nivå har regeringen det yttersta ansvaret för att säkerställa att Sveriges krisberedskap och totalförsvar fungerar effektivt. Regeringen leder och koordinerar insatser på nationell nivå och kan vid behov aktivera särskilda beredskapslagar. Den ger även direktiv till statliga myndigheter som MSB, Försvarsmakten och andra sektorsansvariga myndigheter. I krissituationer, och särskilt under höjd beredskap, har regeringen möjlighet att fatta snabba beslut och ge utökade befogenheter till myndigheter genom användning av fullmaktslagar.

På regional nivå har länsstyrelserna ett utökat ansvar för att samordna krishanteringen inom sina geografiska områden. Länsstyrelsernas uppgift är att samordna de insatser som krävs från både statliga och lokala aktörer och säkerställa att resurser allokeras på ett effektivt sätt. Länsstyrelserna är särskilt viktiga i civilområden, där de har en central roll i att samordna civila insatser och arbeta tillsammans med militärregionerna för att säkerställa ett fungerande totalförsvar.

På lokal nivå har kommunerna ett geografiskt områdesansvar och ansvarar för att samordna åtgärder inom sina egna områden vid en kris. Detta innebär att kommunerna ska säkerställa att kritiska samhällsfunktioner som sjukvård, vattenförsörjning och transport fungerar även under en krissituation. Det lokala geografiska områdesansvaret regleras i Lagen (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (LEH), medan regionalt ansvar regleras i Förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap samt i länsstyrelsernas instruktioner.

Sektorsansvar

Sektorsansvaret innebär att en statlig myndighet har ansvar för planering och tillsyn inom ett specifikt samhällsområde, som kan inkludera både statlig och icke-statlig verksamhet. Sektorsansvaret är en grundläggande princip inom det svenska krishanteringssystemet och säkerställer att specifika samhällsområden alltid har en ansvarig myndighet som leder och koordinerar insatser inom sitt område. Detta ansvar gäller i alla situationer, oavsett om det rör sig om fredstid, krissituationer eller krig.

Till exempel har Socialstyrelsen sektorsansvar för hälso- och sjukvårdssektorn, medan Finansinspektionen har ansvar för det finansiella systemet. Genom att tillämpa sektorsansvaret säkerställs att dessa sektorer alltid är beredda på att hantera kriser och kan vidta åtgärder för att upprätthålla sina funktioner, även under höjd beredskap.

Tidigare var transportsektorn ett exempel på en sektor med tydligt sektorsansvar, men detta ansvar förändrades när Transportstyrelsen bildades 2009, vilket minskade sektorsansvarets betydelse inom vissa områden. Trots dessa förändringar fortsätter sektorsansvaret att spela en central roll i samordningen av åtgärder inom specifika samhällsområden.

Ordinarie förvaltningsstrukturer

En av de unika aspekterna av det svenska krishanteringssystemet är att det bygger på ordinarie förvaltningsstrukturer. Detta innebär att krishantering inte bygger på särskilda lagar som automatiskt träder i kraft vid en kris, utan istället på befintliga myndighetsstrukturer och lagar. Genom att använda sig av ordinarie strukturer kan myndigheter och aktörer anpassa sig till olika typer av kriser utan att behöva invänta aktivering av särskilda undantagslagar.

Förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap och Lagen (2006:544)om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap är de två centrala rättsliga ramverken som styr ansvarsfördelningen under kris.

Detta system möjliggör en flexibel och anpassningsbar respons på kriser, där befintliga myndigheter och strukturer kan agera inom sina ordinarie ramar men med ett utökat ansvar för krishantering.

Genom att använda ordinarie förvaltningsstrukturer kan Sverige säkerställa att krishantering inte stannar av eller blir beroende av att särskilda lagar aktiveras. Istället kan myndigheter, kommuner och regioner agera snabbt och effektivt inom sina befintliga befogenheter, vilket skapar en robust och flexibel grund för krisberedskap.

Ledningsprinciperna

De tre centrala ledningsprinciperna i svensk krisberedskap är ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen. Dessa principer styr hur krishanteringen organiseras och säkerställer att olika aktörer kan arbeta effektivt tillsammans, samtidigt som de behåller sin självständighet och förmåga att agera inom sina ansvarsområden.

1. Ansvarsprincipen: Den aktör som har ansvar för en viss verksamhet under normala förhållanden har också ansvar för att hantera verksamheten vid kris eller krig. Detta innebär att varje myndighet, kommun och region är skyldig att förbereda sig för kriser och krig genom att säkerställa att de har resurser och planer för att kunna hantera dessa situationer. Genom att tillämpa ansvarsprincipen säkerställs att krishanteringen blir effektiv och samordnad, utan att skapa otydligheter i ansvarsfördelningen.
2. Likhetsprincipen: Denna princip innebär att verksamhetens organisation och struktur ska vara densamma under fred, kris och krig. Genom att upprätthålla kontinuitet i hur verksamheterna leds och organiseras minskar risken för förvirring eller missförstånd under krissituationer. Likhetsprincipen bidrar till att säkerställa att aktörerna är förberedda och har förmåga att agera effektivt, även under extrema förhållanden.
3. Närhetsprincipen: Kriser ska hanteras på den nivå där de inträffar. Detta innebär att lokala och regionala aktörer är de första som agerar vid en krissituation, med stöd från centrala myndigheter vid behov. Närhetsprincipen stärker det lokala ansvaret för krishantering och säkerställer att insatser kan påbörjas snabbt och med lokal kännedom om förhållandena.

Regeringens och riksdagens roll i ledning och samverkan

Vid kris och krig har regeringen det yttersta ansvaret för att säkerställa landets säkerhet och leda den nationella krishanteringen. Regeringen kan, med stöd av särskilda lagar som fullmaktslagar, fatta beslut som normalt inte är tillåtna i fredstid, såsom att förfoga över resurser eller begränsa rörelsefriheten. Samtidigt har riksdagen en central roll i att besluta om lagstiftning och övervaka att regeringen agerar i enlighet med de lagar och förordningar som finns.

Riksdagen har också möjlighet att aktivera krigsdelegationen, som kan ta över riksdagens arbete i händelse av krig eller krigsfara. Detta säkerställer att det finns kontinuitet i det lagstiftande arbetet även under extrema förhållanden.

Civilområden och Militärregioner

En viktig del av det svenska totalförsvaret är samverkan mellan civilområden och militärregioner. Civilområdena är geografiska områden där länsstyrelserna har ett utökat ansvar för att samordna civila insatser vid kris och krig. Civilområdena arbetar nära militärregionerna, som är Försvarsmaktens regionala organisationer, för att säkerställa att militära och civila insatser är koordinerade. Detta samarbete är avgörande för att totalförsvaret ska fungera effektivt, särskilt när det gäller att skydda kritisk infrastruktur och säkerställa att samhällets grundläggande funktioner kan upprätthållas.

Nya riktlinjer för samverkan och ledning

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) håller på med ett omfattande arbete att fram nya riktlinjer för samverkan och ledning kriser, ett arbete som ska vara klart i slutet av 2024 några viktiga områden som de berör är bland annat följande framgågångafaktorer och förhållningssätt vid ledning är:

– Helhetssyn. Genom att se den egna organisationen som en del av en större helhet, blir varje aktör medveten om sitt eget ansvar samtidigt som man aktivt bidrar till att den gemensamma hanteringen blir så effektiv som möjligt. Detta förhållningssätt innebär att varje aktör måste tänka och agera i termer av helheten, och inte isolerat.

– Perspektivförståelse, där varje aktör behöver sätta sig in i och förstå andra aktörers perspektiv. Genom att vara nyfiken, ställa frågor och lyssna på andra aktörer, får man en mer heltäckande bild av samhällsstörningen och de hjälpbehov som finns. Detta är avgörande för att kunna göra en gemensam bedömning av läget och fatta informerade beslut.

–        Lyssnar in och kommunicerar aktivt. På så vis kan man bättre förstå informationsbehoven hos andra aktörer och anpassa sin egen information så att den blir användbar för de som ska ta emot och agera utifrån den. Detta kommunikativa förhållningssätt påverkar också förtroendet mellan de samverkande aktörerna, liksom allmänhetens förtroende för myndigheterna.

– Proaktivitet. För att skapa en framgångsrik krishantering är det också viktigt att vara proaktiv. Att agera på tidiga signaler och vidta åtgärder i ett tidigt skede bidrar till att hanteringen av kriser blir mer flexibel och anpassningsbar. När aktörerna är förutseende och initiativrika kan de enklare hantera komplexa och dynamiska händelseförlopp.

– Ta medvetna beslut. Genom att vara medveten om hur människor fattar beslut, och att fatta beslut på ett mer medvetet sätt, säkerställs att åtgärder blir genomtänkta och välgrundade. Detta är särskilt viktigt i krissituationer där besluten ofta måste fattas snabbt och under stor press.

Sammanfattning

Ledning och samverkan i kris och krig i Sverige bygger på en struktur som säkerställer att olika aktörer kan arbeta effektivt tillsammans genom tydliga ansvarsområden och samverkansformer. Centrala begrepp som geografiskt områdesansvar och sektorsansvar spelar en avgörande roll för att säkerställa att insatser samordnas och att samhällets funktioner kan fortsätta under kris och krig.

Genom att tillämpa de ordinarie förvaltningsstrukturerna och ledningsprinciperna om ansvar, likhet och närhet, kan Sverige upprätthålla en robust och flexibel krishantering. Regeringen och riksdagen har avgörande roller i att leda och övervaka arbetet, samtidigt som civilområden och militärregioner samverkar för att säkerställa att både civila och militära insatser är väl koordinerade.

Sammanfattningsvis ger denna struktur en stark grund för att hantera både interna och externa hot och säkerställer att Sveriges krisberedskap och totalförsvar kan anpassa sig till olika typer av kriser.

---

Referenslista

Litteratur och Rapporter:

• Blix, H. (1972). Om definition av krig i SOU (1972:15), Ny regeringsform Ny riksdagsordning, s. 349-355 (bilaga 1). Justitiedepartementet. ISBN 91-38-00199-3.
• FOI. (2024). Kunskapsbehov för ett totalförsvar i förändring. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut.
• Försvarsmakten & Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. (2016). Sverige kommer att möta utmaningarna – Gemensamma grunder (grundsyn) för en sammanhängande planering för totalförsvaret. FM2016-13584:3, MSB2016-25.
• MSB. (2024). Det svenska civila beredskapssystemet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
• MSB. (2016). Samverkansområden för samverkan mellan aktörer inom krisberedskapsområdet. Publnr. MSB739.
• MSB. (2017). Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar. Publ.nr MSB777 (reviderad februari 2017). ISBN 978-91-7383-569-5.
• Prop. (1973:90). Kungl. Maj proposition med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m.m. Justitiedepartementet. 1973-03-16.
• Prop. (1977/78:72). Om förfogandelag m.m. Försvarsdepartementet, 1977-12-08.
• Prop. (1987/88:6). Om de offentliga organens verksamhet vid krig eller krigsfara. Justitiedepartementet, 1987-09-17.
• Prop. (1992/93:76). Om höjd beredskap. Försvarsdepartementet, 1992-10-29.
• Prop. (2007/08:92). Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull. Försvarsdepartementet, 2008-03-13.
• Prop. (2009/10:80). En reformerad grundlag. Justitiedepartementet, 2009-12-08.
• SOU (1963:16). Författningsutredningen: VI, Sveriges statsskick, del I. Lagförslag. Justitiedepartementet.
• SOU (1972:15). Ny regeringsform Ny riksdagsordning. Justitiedepartementet. ISBN 91-38-00199-3.
• SOU (2005:104). Sverige och tsunamin – granskning och förslag. Finansdepartementet. ISBN 91-38-22476-3.
• SOU (2008:61). Krisberedskapen i grundlagen. Justitiedepartementet. ISBN 978-91-38-23000-8.
• SOU (2009:69). En ny ransonerings- och prisregleringslag. Försvarsdepartementet. ISBN 978-91-38-23256-9.
• Wetterberg, G. (2003). Axel Oxenstierna – Furstespegel för 2000-talet. Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, Ds 2003:1. Tillgänglig på: https://eso.expertgrupp.se/wp-content/uploads/2013/08/2003_1-Axel-Oxenstierna.pdf (Hämtad 2018-02-09).

Förordningar och Lagar:

• Förordning (1995:238) om totalförsvarsplikt
• Förordning (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet
• Förordning (2003:789) om skydd mot olyckor
• Förordning (2006:637) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap
• Förordning (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap
• Förordning (2017:868) med länsstyrelseinstruktion
• Förordning (2017:870) om länsstyrelsernas krisberedskap och uppgifter inför och vid höjd beredskap
• Förordning (2022:524) om statliga myndigheters beredskap
• Förordning (2022:525) om civilområdesansvariga länsstyrelser
• Förfogandelag (1978:262)
• Lag (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
• Lag (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap
• Lag (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen

Officiella Dokument:

• Kommittédirektiv (2017:31). Förbättrat skydd för totalförsvarsverksamhet. Försvarsdepartementet. 2017-03-23.
• KU (1973:20). Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning.
• KU (1977/78:35). Konstitutionsutskottets betänkande 1977/78:35 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.
• KU (1981/82:35a). Ubåtsaffären. Stockholm: Riksdagens protokoll.
• KU (1981/82:35b). Konstitutionsutskottets betänkande (1981/82:35) med anledning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.
• KU (2005/06). Regeringens krisberedskap och krishantering i samband med flodvågskatastrofen 2004.

Internationella Konventioner och Överenskommelser:

• III Haagkonventionen (1907). Convention (III) relative to the Opening of Hostilities, 1907-10-18. Tillgänglig på: https://ihl-databases.icrc.org/ihl/a/b59c84b75bfb1520c125641e0037aa5a (Hämtad 2018-02-09).
• Förenta Nationerna. (1945). Förenta Nationernas Stadga och Stadga för den Internationella Domstolen. Officiell svensk översättning. Tillgänglig på: https://fn.se/wp-content/uploads/2016/07/FN-stadgan.pdf (Hämtad 2018-02-09).
• Genève-konventionen (1949). Genève konventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid (IV). Tillgänglig på: http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Gen%C3%A8ve-konventionen-den-12-augusti-1949-ang-skydd-for-civila.pdf (Hämtad 2018-02-09).
• UNESCO. (1954). Konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt med två tilläggsprotokoll. Tillgänglig på: http://www.unesco.se/?infomat=konvention-om-skydd-for-kulturegendom-i-handelse-av-vapnad-konflikt (Hämtad 2018-02-09).

Elektroniska Källor:

• Armémuseum. (n.d.). Värnplikten införs. Tillgänglig på: https://armemuseum.se (Hämtad 2 september 2024).
• Populär Historia. (2018). Vägen till rösträtt var lång och svår. Tillgänglig på: https://popularhistoria.se (Hämtad 2 september 2024).
• Sveriges riksdag. (n.d.). Demokratins utveckling i Sverige. Tillgänglig på: https://www.riksdagen.se (Hämtad 2 september 2024).
• Svenska kraftnät. (2022). Totalförsvar. Svenska kraftnät.
• Försvarsberedningen, 2019. Värnkraft (SOU 2019:8). Stockholm: Statens Offentliga Utredningar.
• MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap), 2020. Samhällets krisberedskap. Stockholm: MSB.
• FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut), 2021. Hybridkrigföring och desinformation. Stockholm: FOI.
• Försvarsmakten, 2022. Cyberförsvarets roll i totalförsvaret. Stockholm: Försvarsmakten.
• Regeringen, 2020. Försvarspolitisk inriktning 2021–2025. Stockholm: Regeringskansliet.
• Svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS), 2021. EU roll i säkerhetspolitiken. Stockholm: SIEPS.
• Riksrevisionen, 2022. Säkerhet och beredskap i Sverige. Stockholm: Riksrevisionen.
• United Nations Security Council, 2021. Climate Change and Security. New York: United Nations.
• European Defence Agency (EDA), 2022. Defence Data 2022. Bryssel: EDA.
• Oxford Research Group, 2021. Global säkerhet och framtida hotbilder. London: Oxford Research Group.

Övriga länkar till myndigheter och officiella organ

Armémuseum

FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut)

Regeringskansliet

Riksdagen

Riksrevisionen

Svenska kraftnät

Sveriges riksdag

Försvarshögskolan

Lagar och Förordningar

Förordning (1995:238) om totalförsvarsplikt

Förordning (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap

Lag (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap

Internationella Konventioner och Överenskommelser

Förenta Nationernas Stadga

Genèvekonventionerna

UNESCO:s Konvention om skydd för kulturegendom

Propositioner och Statliga Utredningar

Prop. 1973:90 – Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m.m

Ny riksdagsordningSOU 2019:8 – Värnkraft

Svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS)

Internationella Organisationer

European Defence Agency (EDA)

United Nations Security Council

NATO

• Kollektivt försvar NATO’s purpose Artikel 5: “Parterna är överens om att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall betraktas som ett angrepp mot dem alla…”
• Kollektivt försvar NATO’s purpose
• Krishantering och fredsbevarande operationer Operations and missions: past and present
• Samarbete med partnerländer och andra organisationer NATO’s purpose
• Strategisk planering och anpassning Strategic Concepts
• Civil beredskap och resiliens Detta är Nato – Regeringen.se
• Krishantering och fredsbevarande operationer Operations and missions: past and present Artikel 4: “Parterna skall samråda närhelst, enligt någon parts uppfattning, någon av parternas territoriella integritet, politiska oberoende eller säkerhet är hotad.”
• Samarbete med partnerländer och andra organisationer NATO’s purpose Artikel 2: “Parterna skall bidra till en vidare utveckling av fredliga och vänskapliga internationella förbindelser…”
• Strategisk planering och anpassning Strategic Concepts Artikel 3: “För att effektivare uppnå fördragets syften skall parterna var för sig och gemensamt, genom kontinuerlig och verksam självhjälp och ömsesidigt bistånd, upprätthålla och utveckla sin individuella och kollektiva förmåga att motstå väpnat angrepp.”
• Civil beredskap och resiliens Detta är Nato – Regeringen.se Artikel 3 (igen): Denna artikel kan också tolkas som att omfatta civil beredskap och resiliens som en del av den “individuella och kollektiva förmågan att motstå väpnat angrepp.”

Övrigt

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). (n.d.). Planering för försörjning av varor och tjänster: En vägledning till myndigheter för en stärkt försörjningsberedskap. Link: https://rib.msb.se/filer/pdf/30923.pdf

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). (n.d.). Företagen är en viktig del av beredskapen. Link: https://www.msb.se/sv/amnesomraden/krisberedskap–civilt-forsvar/beredskap-for-foretag/foretagen-ar-en-viktig-del-av-beredskapen/

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). (2022). Scenarier till stöd för planeringen för försörjningsberedskap. Link: https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI-R–5144–SE

Förordning (1982:517). (1982). Om beredskapsersättning, beredskapslån och beredskapsgaranti. Link: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-1982517-om-beredskapsersattning_sfs-1982-517/

Lag (1982:1004). (1982). Om skyldighet för näringsidkare m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen. Link: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-19821004-om-skyldighet-for-naringsidkare_sfs-1982-1004/

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). (n.d.). Strukturreform av krisberedskap och civilt försvar. Link: https://www.msb.se/sv/amnesomraden/krisberedskap–civilt-forsvar/det-svenska-civila-beredskapssystemet/strukturreform-av-krisberedskap-och-civilt-forsvar/

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). (n.d.). Gemensamma grunder: Ramverk för ledning och samverkan. Link: https://www.msb.se/sv/amnesomraden/krisberedskap–civilt-forsvar/gemensamma-grunder–ramverk-for-ledning-och-samverkan/

Energiföretagen. (n.d.). Totalförsvar och beredskap. Link: https://www.energiforetagen.se/fragor-vi-driver/listsida/sakerhet/totalforsvar-och-beredskap/

Energimyndigheten. (n.d.). Energiberedskap. Link: https://www.energimyndigheten.se/energiberedskap/

Svenska Kraftnät (SVK). (n.d.). Totalförsvar. Link: https://www.svk.se/sakerhet-och-beredskap/totalforsvar/

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). (2024). Ukraina står emot angrepp på kraftsystemet. Link: https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2024-10-02-ukraina-star-emot-angrepp-pa-kraftsystemet.html

RISE Research Institutes of Sweden. (n.d.). Totalförsvar och krisberedskap. Link: https://www.ri.se/sv/vad-vi-gor/totalforsvar-och-krisberedskap

Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF). (2024). Building resilience and psychological defence – An analytical framework. Link: https://mpf.se/publikationer/publikationer/2024-03-25-building-resilience-and-psychological-defence—an-analytical-framework-for-countering-hybrid—threats-and-foreign-influence-and-interference

Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF). (2023). Bli inte lurad – Handbok för privatpersoner. Link: https://mpf.se/publikationer/publikationer/2023-12-04-bli-inte-lurad—handbok-for-privatpersoner

---

Utbildning och övning

För att höja den grundläggande kunskapsnivån inom samhällsskydd, beredskap och totalförsvar finns det flera kostnadsfria webbutbildningar tillgängliga från olika myndigheter. Dessa kurser ger en bred introduktion till viktiga ämnen inom området och kan genomföras på egen hand.Samtidigt erbjuder vi på Apologic mer omfattande kurser och övningar som är avgörande för att verkligen utveckla och testa organisationers förmåga. Medan webbaserade grundkurser snabbt kan höja den grundläggande kunskapsnivån, är det viktigt att komplettera dessa med mer djupgående utbildningar och framför allt praktiska övningar för att säkerställa en robust krisberedskap.Här följer en lista över några av de kostnadsfria webbutbildningar som finns tillgängliga, följt av information om Apologics mer omfattande kursutbud och övningsmöjligheter:

1. Stabsarbete – webbkurs Syfte: Introduktion till stabsarbete, dess syfte och struktur. Tidsåtgång: Under 1 timme Plats: MSB Stabsarbete – en introduktion (webbkurs)
2. Samhällets krisberedskap – webbkurs Syfte: Introduktion till samhällsskydd och beredskap. Tidsåtgång: Under 1 timme Plats: MSB Samhällets krisberedskap
3. Totalförsvar – ett gemensamt ansvar Syfte: Utveckla grundläggande kunskap om totalförsvar. Tidsåtgång: Under 1,5 timme Plats: MSB Totalförsvar
4. Grundläggande säkerhetsskyddsutbildning via webben Syfte: Introduktion till säkerhetsskyddets delar. Tidsåtgång: Under 1 timme Plats: Försvarshögskolan Grundläggande säkerhetsskyddsutbildning
5. Grundläggande totalförsvarsjuridik – webbkurs Syfte: Förklara totalförsvaret och lagar vid höjd beredskap och krig. Tidsåtgång: Under 1 timme Plats: Försvarshögskolan Grundläggande totalförsvarsjuridik
6. Hantering av säkerhetsskyddsklassificerade handlingar Syfte: Ge grunder för hantering av säkerhetsskyddsklassificerade handlingar. Tidsåtgång: Kort kurs Plats: MSB Hantering av säkerhetsskyddsklassificerade handlingar
7. Rakel – webbkurs Syfte: Utveckla kunskap för kommunikation i Rakel. Tidsåtgång: Under 2 timmar Plats: MSB Rakel
8. Skydd mot informationspåverkan Syfte: Ge verktyg för att identifiera påverkanstekniker. Tidsåtgång: Under 2 timmar Plats: MSB Skydd mot informationspåverkan
9. Signalskydd – en introduktion Syfte: Ge grundläggande kunskap om signalskydd. Tidsåtgång: Under 30 minuter Plats: MSB Signalskydd – en introduktion
10. Nato och civil beredskap – en introduktion Syfte: Ge kunskap om Nato och civilt beredskapsarbete i Sverige. Tidsåtgång: Under 1 timme Plats: MSB Nato och civil beredskap
11. Kontinuitetshantering Syfte: Ge kunskaper om kontinuitetshantering. Tidsåtgång: Under 2 timmar Plats: MSB Kontinuitetshantering
12. Regionens krisledningsnämnd Syfte: Utveckla kunskap för hantering av extraordinära händelser. Tidsåtgång: 4 korta moduler Plats: MSB Regionens krisledningsnämnd
13. Elektromagnetiska hot Syfte: Ge medvetenhet om EM-hot och skyddsåtgärder. Tidsåtgång: Under 1 timme Plats: MSB Elektromagnetiska hot
14. Grundläggande informationssäkerhetsutbildning för alla (Disa) Syfte: Ge grundläggande informationssäkerhetskunskap. Tidsåtgång: Kort kurs Plats: MSB DISA
15. Öva tillsammans – en introduktion till systematisk övningsverksamhet Syfte: Ge introduktion till systematisk övningsverksamhet. Tidsåtgång: Under 1 timme Plats: MSB Öva tillsammans